Svenska

En fyllig och sakligt kommenterad bibliografi av den filosof som under flera decennier vid mitten av 1900-talet betydde mest för opinionsbildningen i Sverige. Ger generöst upplysningar om bakgrund och om innehåll i artiklar, recensioner, uppsatser och böcker.

<B>NYÖVERSÄTTNING!!</B><br/><br/><b>Marcus Aurelius</b> (121-180) var romersk kejsare. Men han var också filosof och förde - på grekiska, eftersom det var filosofins språk - en sorts filosofisk dagbok där han med hjälp av stoisk filosofi försökte bli klar över olika livsproblem. Själv­betraktelser liknar med sin blandning av panorerande resonemang och drastiska konklusioner ingenting annat i den antika filosofiska litteraturen.<br/><br/>Verket blev senast översatt till svenska 1911. Mikael Johansson, lektor i grekiska vid Göteborgs universitet, tar i sin nyöversättning hänsyn till modern forskning om Marcus Aurelius och ligger betydligt närmare originaltexten än vad översättningen från 1911 gör. Han bidrar dessutom med en orienterande inledning och förklarande noter.<br/><br/>Nu går det alltså att möta Marcus Aurelius i ögonhöjd på svenska.

<p><i>När jag hör ordet naturlig så osäkrar jag min revolver! </i> Det har blivit valspråket för akademiker som betraktar kroppens natur som ett kulturellt skådespel eller en föråldrad livsform. Queer­filosofer och transhumanister drömmer om ett liv utan den egensinniga och känslofyllda kroppen. Idén om en naturlig kropp är för dem och många andra samtidsdebattörer bara en förlegad och farlig fördom.</p><p>Genom att tillbringa livet med dataspel och på sociala medier försöker miljoner människor i detta nu lämna sina kroppar bakom sig. Men kroppen blir man inte kvitt så lätt. Den är i själva verket smärtsamt närvarande på nätet där beroenden frodas och empatin går förlorad. Vi har förlorat kontrollen över våra känslor och vantrivs i den digitala kulturen.</p><p>Boken tar sig an uppdraget att definiera och försvara det naturliga som livsideal genom undersökningar av fenomen som könsidentitet, sexualitet, kronisk smärta, utmattningssyndrom, dataspelsberoende, sociala medier och förändringar av människan på medicinsk väg. Slutsatsen är att vi behöver en uppdaterad version av det naturliga för att orientera oss i tillvaron. Det naturliga rymmer inte bara vår biologi utan också känslan av det äkta och egna.</p><p></p><p>Fredrik Svenaeus är filosof och professor vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola. Hans två senaste böcker är <i>Homo patologicus: medicinska diagnoser i vår tid</i> (Tanke­kraft 2013) och <i>Phenomenological Bioethics: Medical Technologies, Human Suffering, and the Meaning of Being Alive</i> (Rout­ledge 2017).</p>

"Det finns två sätt att tänka", skriver professor Torsten Hägerstrand i förordet till denna bok, "ett öppet och regelmässigt, möjligt att avbilda med tecken på papperet, och ett annat, fördolt, som står för omdöme, insikt, intuition, sunt förnuft."<br/><br/>Denna antologi springer ur ett seminarium från 1981 som kallades "Kunnande, vetande och ovetande en exkursion i vetandets inägor och utmarker". Vid seminariet hämtades två nyckelord från Michael Polanyis skrifter, "fokalvetande" och "kringvetande", översättningar av de engelska termerna "focal knowledge" och "subsidiary knowledge". Innebörden är nu inte, att den ena typen utgör formellt vetenskapligt vetande och den andra annat slags vetande. Det är tvärtom så att båda kunskapstyperna alltid är samtidigt verksamma oavsett om vi sysslar med vetenskap eller något helt annat, till exempel snickeri eller musik eller tennisspel. Men det tycks vara så, att den vetenskapliga kunskapsteorin har förbisett eller undvikit att beakta kringvetandets roll. Man har nästan helt koncentrerat sig på att söka skära bort det.

Poppers personliga skildring av sin filosofiska och vetenskapliga utveckling. Vi får följa hans liv från Wienkretsen till professuren vid London School of Economics. Biografin publicerades första gången i serien Library of Living Philosophers. I denna serie har 1900-talets mest kända filosofer blivit ingående analyserade och diskuterade. Volymerna inleds alltid med filosofens egen beskrivning av sin intellektuella utveckling. I volymen skriver Imre Lakatos: Poppers idéer står för den viktigaste utvecklingen i filosofin under det tjugonde århundradet; de ansluter till traditionen efter Hume, Kant eller Whewell och ligger på samma nivå som deras prestationer.

Det Nya Atlantis [Bok / Inbunden]

Vad gör vi egentligen när vi tänker? Tänker vi främst med hjälp av de ord och begrepp som traderats till oss, eller är vår inre föreställningsvärld också en form av tänkande? Tänker vi i bilder? Eller tänker bilderna åt oss? Kanske är vårt tänkande i själva verket för undflyende och gåtfullt för att beskrivas utifrån det redan tänktas kategorier.<br/><br/>Filosofin har alltsedan antiken definierats som ett begreppsligt vetande och således skiljts från bildens värld. Om filosofin och det begreppsliga vetandet ofta betraktats som ett sätt att få grepp om det verkliga genom abstraktionens konst, har konstens bilder betraktats som verklighetsfrånvänd fiktion.<br/><br/>Både begrepp och bild kan således sägas närma sig verkligheten genom att ta avstånd ifrån densamma. Skillnaden är att medan filosofin med sina begrepp har ansetts söka sanningen, har konsten och fiktionen ansetts stå för lögn. Samtidigt rymmer såväl filosofin som konsten helt andra möjligheter att förstå hur begrepp och bild är förbundna med varandra och hur tänkandet - bildens och begreppets - förhåller sig till verkligheten. Cavalcante Schuback följer dessa spår och skissar samtidigt det ännu otänktas kartor.<br/><br/>I <i>Att tänka i skisser</i> möter filosofer som Schelling, Husserl, Foucault och Heidegger konstnärer som Rembrandt, van Gogh, Klee och Beuys. Vad händer när konstnärens blick möter filosofens? Cavalcante Schuback placerar sig mittemellan dessa blickar och i skärningspunkten uppstår ett sällsynt djärvt tänkande.<br/><br/>"Bland flera som på senare år försökt att tänka nytt kring vårt förhållande till bilden utmärker sig denna höst på svenska Marcia Sá Cavalcante Schuback [...] I boken <i>Att tänka i skisser</i> [...] erbjuder hon en rad intressanta reflexioner som inte endast präglas av hennes filosofiska expertkunnande om exempelvis fenomenologin. Hon förmedlar också genomgående ett intresse för de kvaliteter i (vårt möte med) bilder som innebär ett blivande i stället för något statiskt och i den meningen utgör en del av det mänskliga om man så vill." (Ulf Eriksson, Dixikon)